världsbilditext

En gång när jag var liten tog min farmor och farfar med mig ut i skogen. Eller, vi gick ut i skogen ganska ofta, jag älskade skogen och det gjorde dem med. En av dessa gånger minns jag speciellt väl, jag vet inte hur gammal jag kan ha varit, runt fyra år kanske.

Vi skall plocka svamp, det är lite svårt att gå bland alla löv och grenar så jag tittar noga efter var jag sätter fötterna. Jag vet inte om det är farmor eller farfar jag håller i handen, men jag minns att vi sjunger "har du sett här kantarell", de skrattar roat åt mig och teaterapa som jag var redan då gör det att jag sjunger ännu livligare. Plötsligt hyschar farfar mig, jag vet att jag blev förvånad, farfar hyschar aldrig. Jag tittar upp lite sårat och ser att både farmor och farfar står helt still. Långsamt lyfter farfar upp mig och jag får syn på orsaken till det abrupta stoppet, en bit fram står ett älgsto och hennes kalv. Vi rör oss långsamt därifrån och jag upplevde det som att hela skogen var tyst.

När vi senare sätter oss vid en sjö för att fika minns jag att jag tittar upp på min farfar och säger "farfar, jag vet att det var farligt, men det var väldigt fint" och han ler mot mig på det där sättet som bara världens bästa farfar gör och svarar "ja, det är väldigt fint"