världsbilditext

Sist jag gick här tänkte jag ta livet av mig, jag har aldrig varit något fan av varken tabletter eller blod, vill inte utsätta mina nära för en skjuten eller hängd kropp. Min kropp. Jag beslutade mig för att drunkna, det ska vara ett harmoniskt sätt att dö på också har jag hört. Jag dog inte, jag hade en vän som ringde just när jag skulle gå i, jag insåg att kan jag inte leva för mig själv så måste jag leva för dem, dem som älskar mig. Sakta gick jag hem med målet att överleva. Jag har inte bara överlevt, jag har levt. Varför gick jag då hit idag? Var det för att påminna mig själv om det han hade sagt till mig, han jag lånade ut mitt hjärta till? Var det för att påminna mig själv om att hur mycket jag än försöker är jag fortfarande inte lika fin som dem? Jag vet inte, kanske var dessa tårar och denna ångest nödvändig. Nödvändig för att inse att jag nu sitter på en varm buss därifrån och jag kommer inte bara överleva, jag kommer fortsätta leva.