världsbilditext

Ni ser på mig när jag är på väg ner i diket innan jag själv insett det, ni kämpar för att hålla mig flytande och ni håller min hand när det gör ont.

Jag har gett er så mycket mer skit än ni är värda, skällt på er, stundtals till och med önskat att ni inte var i min närhet. När ni säger mig sanningen, när ni vill hjälpa mig med det jag inte erkänt för mig själv. Då gör det ont. Det gör ont när ni sliter och drar för att få mig upp till ytan igen. Det gör ont för att jag kämpar emot.

Förlåt för att jag aldrig lyssnar, förlåt för att jag sviker och förlåt för att jag låtit er bära även min börda.

Även när jag sitter tyst som muren, när jag har garden uppe och när jag vägrar låta er komma nära sitter ni där. Sitter och väntar ut mig, kämpar för mig utan att jag ber om det, även när jag avvisar er. Jag lovar, jag ska göra allt jag kan för att riva stenväggen jag byggt runt mitt innersta, göra allt jag kan för att ni ska slippa dra saker ur mig.

Smärtan när man inser att man skadar sig själv är enorm. Smärtan när man inser att man genom sitt sätt skadar dem som älskar en är ännu värre. Att gräva fram det jag inte erkänner själv kommer även det bli smärtsamt, men jag vet att ni tror på mig, litar på att jag kommer klara det och det, det är den bästa smärtlindring man kan få.

Jag älskar er från solen och tillbaka. Jag har flera gånger surnat till mot er, men jag lovar, att om något händer er nu, då kommer jag bli arg på riktigt för ni är julklapparna jag längtar mest efter!

Tack för att ni räddat mig.