Det där som är så svårt, så dumt och så jobbigt.
Det har aldrig känts så rätt, ändå har jag aldrig känt mig så fel. Som om jag inte kan känna de känslorna, som om jag förbrukat mina tillfällen.
Jag är dum som tror det här, jag vet, men hade det varit annorlunda om det inte vore för det?
Det jag trodde var viktigt att berätta, det som skulle underlätta, för dig. För mig.
Förstår du inte att ingen annan hört, lyssnat till orden, berört?
För första gången med någon känner jag mig trygg, tillräckligt trygg att hålla armen runt din rygg och säga att du är min, mest kanske jag är din.
Du har nu fått mitt hjärta, det som bultar och slår, ger dig kärlek och skapar smärta.
Som han sångaren jag gillar, mer än en fjortis gillar smink och killar, sjunger. Den där låten du vet, vill du ha en idiot lägg din hand i min.
Jag står med båda mina händer mot dig, är det nu det vänder?
