Det syns kanske på lång väg, skimret från mig. Det rosa tönt skimret.
Kanske var det hans sätt att röka, eller faktumet att han röker. Möjligen hans parfym, men mest troligt hans skratt.
Jag känner mig så oerhört töntig som går omkring med ett leende på läpparna i tid och otid. Töntig fast glad.
Jag har aldrig varit med en liknande kärlek, en kärlek som gör mig lycklig. Som får mig att hoppas, att vilja och att fnissa. Jag är sådär kär som tonårstjejer på film, så där kär att jag helst skulle vara med honom varje sekund, men låter bli för att verka lite svår.
Egentligen spelar det ingen roll om det inte blir vi, för det här är den finaste kärleken jag vet. Kärleken till någons sätt att röka, hans doft och hans skratt.
Kommentera