Jag vet att jag inte borde, att jag inte ska, men jag gråter.
Jag sitter ensam och gråter för att jag är så himla patetisk. Patetisk som bryr mig, patetisk som inte orkar bli arg, men mest patetisk som försöker tro att någon bryr sig.
Fan, jag trodde att jag slutat med det här. Slutat gråta över det jag egentligen inte vill.
Det är väl bäst att jag återgår till mitt manusskrivande och lämnar tårarna och alla dessa tankarna ensamma.
Kommentera