världsbilditext

Posttraumatisktstressyndrom, vad fan är det?!

Har ni tittat på extreme home makeover någon gång. Där har de i alla fall ofta med militärer som "stridit för sitt land" (ja, jag sätter det inom citationstecken eftersom att jag tycker att det är ganska löjligt med krig) och kommit hem som andra människor. Deras hjärna tror fortfarande att de är i krig och reagerar därför helt orationellt på vardagliga händelser. En människa kan nämligen inte förbereda sig för den psykiska påfrestningen och rädslan det innebär att vara med i ett krig. Eller en flygplansolycka. Eller ett oväntat dödsfall. Eller ett övergrepp.

Som ni vet var det ett övergrepp, eller våldtäktsförsök som det rubricerades som hos polisen, som utlöste sjukdomen för mig. Posttraumatisktstressyndrom eller PTSD som det förkortas, yttrar sig olika hos olika personer men gemensamt är som sagt att hjärnan tror att den utsätts för traumat om och om igen. I början hade jag väldigt svåra mardrömmar och flashbacks, alltså minnes sekvenser från händelsen som spelades upp i mitt huvud gång på gång. Stundtals försvann jag helt in i minnet och var knappt kontaktbar. Jag ryckte till vid kroppskontakt, duschade så mycket jag bara kunde och var helt besatt av att ständigt ha koll på ALLT som skedde i runt mig.

Förundersökningen lades ner ungefär samtidigt som skuldbeläggandet av mig själv började få rot. För att dämpa ångesten började jag svälta mig själv en dag för att hetsäta nästa, jag drack oerhörda mängder alkohol, var ute så ofta jag kunde och snittade en ny sexpartner per helg. Det kan tyckas märkligt, en tjej som utsatts för ett brott av sexuellkaraktär börjar plötsligt ligga med flera nya, okända, män. Jag trodde då att jag hade läget under kontroll, det var jag som styrde och männen som blev förförda, jag fick en bekräftelse på att JAG var någon man ville ha. För stunden var det ångestdämpande för mig, men morgonen efter var självhatet ännu större. Att jag använde sex som självskadebeteende likt andra skär sig har jag insett långt senare. Det var också nu jag började tycka att det inte räckte med bara duschtvål när jag duschade utan började riva mig själv för att få bort allt smuts jag trodde satt fast på min hud vilket mest resulterade i att jag såg ut som en zebra varje gång jag kom ur duschen.

För snart två år sedan inledde jag ett kk-förhållande med en man vilket resulterade i att jag inte längre kände ett behov av att vara med nya män och min skam minskade. Mina vänner har varit väldigt stöttande och viktiga för mig och mitt tillfrisknande. När den kk-relationen dog ut vågade jag berätta för mina närmsta vänner lite grand hur det låg till och vågade lita på att det inte behövde vara så. Jag hade fortfarande en del nya sexuella kontakter men inte på samma sätt som tidigare och förra sommaren blev jag tillsammans med min första seriösa pojkvän. 

Jag berättade väl inte så mycket för honom egentligen, ljög nog ganska mycket om hur jag mådde och vad jag gått igenom, men framför allt ljög jag för mig själv och låtsades som att jag var tillbaka på topp igen. Det var mina vänner som först började hinta om att jag kanske inte mådde så bra ändå och tillslut nästan skrek till mig att jag höll på att falla dit igen. Jag själv insåg det inte förrän en kväll efter vi haft sex och båda stod i duschen och han skämtsamt sa något i stil med "nu får du tvätta bort det smutsiga" varpå allt bara försvinner och jag dras in i en mängd av minnessekvenser jag så länge tryckt undan. Jag minns inte vad som hände sedan, jag minns bara den stunden och vet att sen dess har det hänt mig flera gånger när jag duschat med andra män. Fem månader senare tog det slut mellan oss då han skaffat sig en annan.

Jag och två vänner åkte till Thailand och mitt liv rasade samman totalt. Männen och alkoholen flödade, och mina känslor hann inte med. Plötsligt var jag tillbaka i gamla hjulspår igen där inget var farligt och allt som för stunden dämpade ångesten var bra. Jag åkte hem. Mamma ringde vårdcentralen och läkaren satte mig på antidepressiva direkt, två månader senare fick jag tid hos en fantastisk kurator. Jag hade tidigare gått till lite olika psykologer och kuratorer men mest ljugit och varit rädd att de skulle döma mig. Den här gången var det annorlunda, jag hade bestämt mig. Första gången jag gick dit skakade jag av ångest och det enda jag minns är att jag sa till henne att jag kommer ljuga och jag vill att hon ska veta om det.

Med kuratorns och tabletternas hjälp blev jag relativt fort stabil igen även om jag hade mina återfall. Jag minns särskilt en morgon då jag vaknade upp i en lägenhet, bredvid en kille jag inte kunde namnet på och med doften av gräs i luften. Min mobil hade jag turligt nog lagt på laddning och det sista smset hade gått iväg till en vän jag var med kvällen innan, "jan åkeb till Hisingen" stod det. Jaha, då var jag på Hisingen då tänkte jag och försökte lite diskret smyga upp ur sängen och hitta mina kläder. Två veckor senare blev jag tillsammans med en kille på jobbet.

Vi var raka motsatser, han var en svärmorsdröm och jag var, ja hur ska jag säga, ett kaos. Den här gången berättade jag ALLT, jag berättade mer för honom än jag berättat för någon annan. Vissa saker hade jag inte ens erkänt för mig själv. Han hade ingen erfarenhet av psykisk ohälsa sedan tidigare, aldrig haft ångest, men han försökte verkligen förstå. Han var med hos min kurator och tvingade mig upp till henne om jag tänkte strunta i det, han väntade tålmodigt på att jag skulle berätta vad som oroade mig just för stunden och vakade över mig på nätterna. Han gjorde verkligen allt han kunde för att jag skulle må bra och jag, jag gjorde mitt bästa. Jag såg hans vilja att göra mig lycklig och insåg hur mycket jag saknat den där viljan själv, han gav mig kämparglöden tillbaka och fick mig att inse hur mycket jag älskar att leva. Lagom till min 20års dag var jag helt tablettfri och i juni hade jag mitt sista möte hos kuratorn. I början av augusti gjorde han slut, efter fem månader ironiskt nog.

Jag blev helt förkrossad, hur skulle jag kunna leva utan han som väckte mig ur mina mardrömmar? Jag lämnade inte sängen om ingen tvingade mig, åt inget, gick ner 6kg första veckan. Sedan började jag inse, "vad fan håller jag på med?" ligger jag här och lipar när jag just fått smak på livet?!

Jag började göra grejer hela tiden, träffa folk, ut och fika, plugga, åka till teatern, promenera, gå ut och sakta men säkert hittade jag hem igen. Denna gången utan att ligga med halva Göteborg. Jag ska inte säga att jag kom över på en vecka, det tog längre tid än så. Häromdagen frågade en fin vän mig om hur jag kände för honom nu egentligen, det var så längesedan jag nämnde hans namn, och jag kunde ärligt säga att jag kommit över honom, att jag hoppas att han finner någon ny. Det är klart att jag alltid hade ställt upp om han ringde, honom har jag min livslust att tacka, men jag är nu glad över beslutet han tog innan jag hann dra ner honom i det mörka.

Idag ter sig min sjukdom väldigt annorlunda jämfört med för två år sedan. Idag kan jag ha ett normalt liv. Jag har fortfarande mardrömmar ibland, river mig och försvinner när jag duschar, vill inte att folk tar i mig i onödan och får lätt ångest när livet blir för mycket. Men jag har lärt mig att hantera min sjukdom, jag blir inte längre rädd när paniken tar mig och blir inte arg på mig själv för att jag per automatik placerar mig där jag har uppsikt över lokalen jag befinner mig i. Kanske en dag är jag helt utan symptom, men tills dess nöjer jag mig med att säga "hej livet."