Nu vet jag. Åtta veckor alltså.
Jag ville nog inte veta egentligen.
Veta att du inte ens kunde vänta tills det var slut.
Det gör ont att veta att jag var så utbytbar.
Det gör ont för att jag inte såg det komma emot mig.
Det gör ont för att jag trodde att du var någon annan.
Framför allt gör det ont för att du fick mig att lita på dig.
Medan jag växlar mellan ilska och total förödmjukelse stannar jag på pinterest och försöker hitta någon form av komik i det hela, eller kanske bara undvika att skrika och gråta tills jag inte längre kan andas. För det är du inte värd. http://www.pinterest.com/sainsa/
Kommentera