Tar en dag, ett ögonblick i sänder, och hoppas innerligt att inget händer, så sjunger de, de som var min barndom, Bo Kaspers orkester.
Det är det jag gör, hittar tillbaka, steg för steg, minsta motgång är som helveteskapet, då får jag sakta ned till myrsteg, tänker aldrig vända om.
För nu är jag på väg och även om ingen ser min framgång så känner jag den och det är det viktigaste. Att jag finns här, för mig själv
Senaste inläggen
Arkiv
Kommentera