världsbilditext

Det finns en sak som kan göra alla dagar bättre, eller dåliga dagar än sämre. En sak som alltid går att diskutera på denna ö. Inte något speciellt egentligen, det är bara det att detta fenomen har förmågan att styra över vad som blir en bra, och vad som blir en dålig, dag.

Vädret, varför är det så intressant, varför låter jag denna abiotiska faktor påverka hela min tillvaro?

Jag var försenad imorse (som vanligt) men tänkte (som vanligt) att jag skulle hinna cykla ikapp de minuterna på väg till skolan. Till mitt stora förtret hade även moder natur vaknat på fel sida och bestämde sig för att göra min cykeltur till skolan än värre.

Intet ont anande öppnar jag ytterdörren och möts av en isande vind. Tanken att jag borde vända om och ta skydd under täcket slår mig, men jag biter ihop. Påminner mig själv om att hålla munnen stängd så inte vinden när mina nyborstade tänder innan jag leder ut cykeln ur trädgården, sätter mig på sadeln och börjar trampa. Knappt hinner jag bli gnällig över hålet i sadeln innan jag konstaterar att snöflingor faller från himlen. Jag tycker om snö, men insikten om att snön slår mig i ansiktet gör mig medveten om den pinande motvinden.

Förseningen är nu ett faktum och hur mycket jag än önskar så har jag inte kraften att än en gång slå mitt personbästa i snabbhet till skolan. De bittra tankarna om vädret eskalerar och tillslut är jag säker på att jag, tack vare dessa snöflingor och denna motvind, kommer misslyckas på det stundande matteprovet. Dagen är förstörd innan den knappt börjat.

Efter två timmars matteprov släpps jag äntligen ut igen, till en vind som naturligtvis tilltagit i styrka. Bitter hoppar, eller snarare drar, jag mig upp på cykeln igen. Då känner jag det, vinden i ryggen. Idag är en sådan dag, en sådan dag då vinden inte hunnit vända från att man cyklar till skolan tills dess att man cyklar hem igen.

Glatt trampar jag hem i ett rasande tempo, och dagen som hade kunnat sluta i katastrof känns genast så mycket enklare.