världsbilditext

Jag ligger i sängen, det känns som att jag skulle kunna börja gråta när som helst och jag vet inte varför.
Utan för gör de sorgsna rösterna mig orolig i kroppen, jag känner att jag darrar mer och mer, har svårt att träffa bokstäverna och pulsen går upp.

För ett halvår sedan hade jag ringt någon. Någon av dem som älskar att supa med mig, för att jag är alltid glad, och knäpp. Och full. Alltid så full att dem känner att dem kan ta ett glas till utan att det är konstigt. Eller åkt hem till någon, stängt av hjärnan och gett bort min kropp.

Jag gjorde inte det idag, jag skickade iväg ett sms. Till dig. Och det är sjukt hur du kan hindra mig från att få en ångestattack, bara genom att svara. Samtidigt gör det mig så ledsen att veta att du inte alltid kommer finnas där, att jag har dig på lånad tid.

Rösterna fortsätter, ögonen brinner och huvudet bultar, men jag har någon form av lugn.