världsbilditext

Du tröttnade väl på mig. På samma sätt som jag älskade att du var min klippa hatade du att jag var din storm.

Jag minns alla de gånger du tröstat mig, klappat mig och hållit om mig tills jag somnat. Du sade till mig att lugna mig, att sluta skada. Jag lyssnade inte på dig, jo, jag lyssnade, men jag fortsatte ändå. Fortsätter fortfarande. Enda skillnaden är att du inte längre torkar mina tårar.

Jag förstår att du gav upp. Att ständigt ta hand om mig, var inget för dig, det är inget för någon. Det är en uppgift jag själv borde klara. Jag tog dig för givet, det fanns inte på kartan att du skulle gå, du var ju min. Du skulle ju alltid ge mig den kärlek jag trånar efter. Men jag förstår att du gav upp. Det jag begär kan ingen ge.

Jag har länge varit beroende av problem. Jag är en sådan som skapar problem och ger dem till någon annan när jag inte klarar av dem längre. Innan du hann lösa mitt första problem kom jag med nya. Jag skaffar fler problem, och vet inte hur jag ska lösa dem.

När du sa hejdå blev allt svart. Jag har försökt bättra mig, göra allt rätt, för att du skall komma tillbaka. Ändå vet jag att det inte kommer ske, jag insåg försent hur mycket jag älskar dig, och du tröttnade väl.