världsbilditext

Hon inbillar sig bara. Flickan är inte riktigt frisk. Hon har ju behandlats.

"Vet ni hur jävligt det är eller?!"

Det finns inget mer vi kan göra. Vill hon inte må bra kan vi inte tvinga henne.

"Hjälp!"

Ibland blir jag rädd, jätterädd, för mig själv. Jag borde må bra nu, jag mår så mycket bättre. Varför känner jag då som jag gör.

Det värsta är inte att få en flashback, det värsta är inte att drömma en mardröm. Reaktionerna är det svåra, att inte veta när eller hur man ska reagera. Ilskan och tårarna som anländer utan förvarningar och illamåendet som sprider sig som en löpeld. Att gå från koncentrerad till ofokuserad kan göra den mest stabile galen. När minnet inte sträcker sig längre än den senaste timmen och det som var viktigt glöms bort, gör det ont. Närhet skrämmer mig, men ensamhet är värre.

Jag skär mig inte, jag skulle aldrig ta livet av mig. Jag skadar inte mig själv så att du ser det, skadorna är inte fysiska, de är psykiska. Denna korta lilla tillfredsställelse som jag borde veta ger mer skada än nytta. Ändå kan jag inte låta bli att såra både mig själv och min omgivning...

Stundtals når de mig, de som säger att jag inbillar mig, att det är mitt eget fel att jag faller tillbaka, kanske har de rätt. Om de har rätt hjälper det mig inte att höra det, det är de positiva orden som läker mina sår. Det är ett rent helvete att leva med PTSD och förlåt mig, men har ni inte upplevt det har ni ingen aning om hur mycket styrka det krävs för att ta sig upp.