världsbilditext

De tal jag lärde mig när livet var som värst minns jag inte.

Jag räknar matte. Att jag hostar var tionde sekund och nyser en gång i minuten gör det inte lättare, men jag försöker.

Jag vet att jag försökte då med. Minns ett prov med ryggen mot de andra och kroppen var på helspänn. Men jag minns inte vad jag lärde mig. Minnesbilder av hur jag sitter och tragglar och kämpar för att behålla koncentrationen seglar förbi. Var allt det slitet förgäves?

Jag är bra på matte, det har jag alltid varit. I lågstadiet höll väl min lärarinna inte riktigt med om det. Jag var väldigt lat, det är jag fortfarande, och ansåg det onödigt att räkna på hur många äpplen Pelle har om han hade tre från början men gav ett till klara. Att räkna alla tal har nog aldrig varit min grej, men varför ödsla tid på det man redan kan och förstår?

Nu sitter jag här, och skall egentligen öva inför nationella prov, men känner mig mest förvirrad. Aldrig tidigare har jag tittat på en uppgift, vetat vad jag skall använda för metod men inte haft en aning om hur man gör. Gång på gång får jag bläddra tillbaka i matteboken och läsa de små informationsrutorna, de som jag alltid brukar hoppa över, lärarens genomgång har alltid räckt.

För varje misslyckat tal får självkänslan sig en törn. Jag tänker inte låta de negativa tankarna vinna bara för att de fått mig att glömma.