världsbilditext

En ensam flicka i en liten segelbåt på öppet hav. Dimman är tjock och likt brandrök tränger den sig in i ruffen. fyller varje litet utrymme och sträcker sig till horisonten.

Jag minns när jag rökdök, när jag skulle tränas inför brand ombord. Jag grät men de sa att jag skulle vara stolt efteråt. Jag var stolt, trodde att jag kunde klara allt. Jag var stark, kunde släcka bränder och känna mig oövervinnelig.

Nu är röken överallt och jag har faktiskt ingen aning om hur jag ska ta mig ut. Sätter mig ner och gråter, kan inte finna kraft till att göra något, vad tjänar det till att rökdyka när hela världen är täckt av den tjocka, genomträngande, dimman?

Vid varje hulkning fylls mina lungor av brandröken som tycks vilja kväva mig. Att gråten förvärrar min andning likt cigaretter för en kol-sjuk får mig inte att agera. Tillslut infinner sig ett lugn i mig. Det är som om tårarna är slut, förvirringen som bortblåst och de onda orden som genomsyrat mina tankar är blott ett svagt minne. Hela kroppen är utmattad, jag lägger mig på durken och låter dimman omsluta mig totalt.

Den tjocka dimman är inte ond, den täcker havet och båten med den lilla flickan på ett magiskt vis, och det jag ser är vackert.