världsbilditext

Idag tittade jag på aktuellt och fällde en tår, det är då man inser att oavsett hur mycket man försöker skydda sig från omvärlden så lyckas den ändå ta sig in på skinnet.

Stundtals är jag väldigt egocentrisk, tycker synd om mig själv och anser att livet är för hårt.

Men varför ser jag allt i svart, jag som har vänner, familj och utbildning. Jag som fritt får leva mitt liv, bestämma över min kropp och välja min framtid. Varför tycker jag synd om mig själv när de sett döden i vitögat, när barnen får bära sten hela dagarna för att de inte har råd att gå till skolan, när de sitter och syr våra kläder.

Stundtals slås jag emot den hårda världen utanför likt en våg slår emot en klippa. Det är då tårarna kommer.