världsbilditext

Idag har jag oro i hela kroppen, jag vill bara skrika ut, "jag kommer inte gå sönder!"

För jag vet hur mina vänner mår, att dem sätter upp en glad fasad emot mig, att vissa skäms över att må dåligt i min omgivning. Jag skäms över att jag är en dålig vän, över att jag har en sjukdom som gör att mina vänner inte vågar komma till mig, inte vågar mig hålla om dem och säga "allt kommer bli bra, det kanske tar tid, men snart är du på topp igen" som dem så många gånger gjort för mig. Det kanske blir jobbigt för mig, att torka andras tårar och höra andras problem, men det är redan jobbigt, att veta men inte kunna göra något. För jag ser på dig när du har ont, jag ser när du låtsas att allt är bra och jag vet att du egentligen skulle vilja berätta, men du kan inte. Du kan inte för att du vill skydda mig, det är snällt av dig men egentligen gör du det motsatta, du får mig mest att känna mig som en sämre spelare i det sociala spelet.

Det är inte det att jag vill tvinga mina vänner att prata med mig, det är bara det att jag vill att dem ska veta att jag finns här för dem lika mycket då som nu, att jag alltid kommer gå vid deras sida om det krävs.