2012-06-19
Hej!
Jag behöver hjälp, jag vet inte med vad eller hur, men jag vet att jag behöver hjälp. Jag måste planera något varje dag, annars kan jag inte ta mig upp på morgonen, knappt ens då, det är en fight med mig själv varje dag. Jag vet att jag bara borde rycka upp mig, andra människor genomlider mycket mer än det här varje dag, men ni förstår inte hur jävla svårt det är, det är som att stå i kvicksand. Jag kan vara helt slut utan att ha gjort ett skit, kan komma på mig själv med att titta ut i tomma intet och gråter. Gråter massor, eller så är det tomt, det där leendet som jag alltid haft, försvinner hela tiden och när jag väll fångat det vill det inte stanna värst länge. Och skrivandet, jag kan inte skriva längre, sen jag lärde mig skriva har jag alltid skrivit, skrivit när livet varit upp eller ner, jag har kommit på små söta metaforer och om allt från kärlek till blå gardiner, skrivandet har hjälpt mig bearbeta allt som hänt mig. Nu går det inte längre, meningsuppbyggnad, stavning och struktur är som bortblåst, att skriva mig glad är bara att glömma. Snälla, kan ni hjälpa mig på något sätt? Jag vet inte var eller hur skiten börjar och ser ut, men jag vill få bort det. Jag vill bli mig själv igen. Kan jag komma till någon nästa vecka eller något? Eller vad ska jag göra? Helst vill jag bara gå rätt ut i skogen och sitta där tills allt är bra igen.
Tack på förhand
För snart ett och ett halvt år sedan skrev jag detta i ett mail till kyrkans ungdomsmottagning i Göteborg, jag hade blivit tipsad om dem och det kändes som min sista utväg. En månad, och x-antal besök, senare började jag faktiskt se ljuset i slutet av tunneln och insåg att livet kanske var något för mig ändå. Men BANG, så hände det som inte fick hända, som jag aldrig kunde tänka mig skulle hända, och mina framsteg var som bortblåsta. Ni som läst här, vet vilken berg- och dalbana jag åkt sen dess, med livet som insatts. Medan dagarna blev ljusare och ljusare blev mitt liv lika så och när jag stod där på studentflaket den 13e juni i år kändes det som att jag besegrat all ångest på denna jord och mitt liv var euforiskt.
Jag har haft en bra sommar och höst, men så plötsligt insåg jag att jag än en gång finner mig själv gråtandes över ingenting, matt trots att jag inte gör ett skit, och fullständigt okapabel till att skriva. Jag insåg att jag än en gång behöver hjälp, och jag är ledsen att min ångest gått ut över er, mina vänner, men jag vet (och det är jag så himla lycklig över) att ni förstår, att ni stöttar och att ni tror på min rätt till livet även när jag själv inte gör det. Tack, jag älskar er, ni som får mig att kämpa för att inte, likt vasa sjunka i hamninloppet.
Hej!
Jag behöver hjälp, jag vet inte med vad eller hur, men jag vet att jag behöver hjälp. Jag måste planera något varje dag, annars kan jag inte ta mig upp på morgonen, knappt ens då, det är en fight med mig själv varje dag. Jag vet att jag bara borde rycka upp mig, andra människor genomlider mycket mer än det här varje dag, men ni förstår inte hur jävla svårt det är, det är som att stå i kvicksand. Jag kan vara helt slut utan att ha gjort ett skit, kan komma på mig själv med att titta ut i tomma intet och gråter. Gråter massor, eller så är det tomt, det där leendet som jag alltid haft, försvinner hela tiden och när jag väll fångat det vill det inte stanna värst länge. Och skrivandet, jag kan inte skriva längre, sen jag lärde mig skriva har jag alltid skrivit, skrivit när livet varit upp eller ner, jag har kommit på små söta metaforer och om allt från kärlek till blå gardiner, skrivandet har hjälpt mig bearbeta allt som hänt mig. Nu går det inte längre, meningsuppbyggnad, stavning och struktur är som bortblåst, att skriva mig glad är bara att glömma. Snälla, kan ni hjälpa mig på något sätt? Jag vet inte var eller hur skiten börjar och ser ut, men jag vill få bort det. Jag vill bli mig själv igen. Kan jag komma till någon nästa vecka eller något? Eller vad ska jag göra? Helst vill jag bara gå rätt ut i skogen och sitta där tills allt är bra igen.
Tack på förhand
För snart ett och ett halvt år sedan skrev jag detta i ett mail till kyrkans ungdomsmottagning i Göteborg, jag hade blivit tipsad om dem och det kändes som min sista utväg. En månad, och x-antal besök, senare började jag faktiskt se ljuset i slutet av tunneln och insåg att livet kanske var något för mig ändå. Men BANG, så hände det som inte fick hända, som jag aldrig kunde tänka mig skulle hända, och mina framsteg var som bortblåsta. Ni som läst här, vet vilken berg- och dalbana jag åkt sen dess, med livet som insatts. Medan dagarna blev ljusare och ljusare blev mitt liv lika så och när jag stod där på studentflaket den 13e juni i år kändes det som att jag besegrat all ångest på denna jord och mitt liv var euforiskt.
Jag har haft en bra sommar och höst, men så plötsligt insåg jag att jag än en gång finner mig själv gråtandes över ingenting, matt trots att jag inte gör ett skit, och fullständigt okapabel till att skriva. Jag insåg att jag än en gång behöver hjälp, och jag är ledsen att min ångest gått ut över er, mina vänner, men jag vet (och det är jag så himla lycklig över) att ni förstår, att ni stöttar och att ni tror på min rätt till livet även när jag själv inte gör det. Tack, jag älskar er, ni som får mig att kämpa för att inte, likt vasa sjunka i hamninloppet.
Kommentera